Sida:Blå oktober.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Jag gått i dröm vid anderösters sus,
men nu mig ropar kalla världens brus.
Välan, jag kommer till dess stela skick.
Dock, kära minnen, först på er en blick.

 *


Du Nordens skönsta döme, du dina spiror höjer,
likt vördad patriark, som armar lyft mot sky —
och lärohusens ring är folket ditt, som böjer
sitt knä att taga mot hvar dag en förbön ny.
I dina klockors klang, de Sarons jätteliljor,
min ande känt en fläkt från evig sommarkust.
Och upp ur Vasas bo, från dina grafstenstiljor,
steg mångbepröfvad tro och ädla bragders lust.

Du sången svek till sist — du hvilar, Carolina,
i dystert majestät som en förbränd vulkan.
Hvad eld, hvad ungdomsglöd brann förr i salar dina,
då sångens lava bröt i trapporna sin ban!
Nu är din ungdom all, och slocknad är din krater,
och upp dess bäcken fylts med mången codex rar —
nu är du, hög och lugn, för son af Alma mater
på visdomsdryck en rik, men kall reservoar.

Farväl, du yra bål! Upp ur din gyllne bölja,
likt Afrodite, käckt sig höjde glädjens nymf.
Hon var för stolt att in i frasers dräkt sig hölja,
hon var för sann att le mot en förklädnads skymf.

— 53 —