Den här sidan har korrekturlästs
Vid härden.
.jpg){kind=small}
u fällda björk, som nu på härden lågar,
för dig är sommarsolen evigt släckt,
till dig ej längre sångarflocken tågar,
ej mer omsusas du af västanfläkt.
Förr stod du ung och stolt i svala dungen
med silfrad stam och krona i smaragd.
Din kronas prakt i drillar blef besjungen,
din stam med älskogsrunor blef belagd.
Men så kom stunden, som allt ungmod kväfver,
och lidande och offer blef din lott.
Och nu har svärtan tärt din hvita näfver,
och heta lågor du till kröning fått.
Blott skönhetssken din krona kunde sprida,
men dina flammors krans mig värme ger.
Från sol du gick att emot kölden strida.
Du offerskruden vann — och det var mer!
— 63 —
