Den här sidan har korrekturlästs
"Mitt barn! Jag nu för gammal är för hopp om vårens sol;
och själen skall stå ödelagd i år liksom i fjol."
"Men, far! Hur gammal jord än var, kom vår dock jämt ur sky!
Och nog du vet, Guds godhet är hvar morgon åter ny."
"O, pilt! Hvart träd dock multnar sist och blommar en gång slut.
Och själen af sin synd föröds, och se'n dess kraft dör ut."
"Ja, far! Ej höstens döda träd kan våren gifva skrud;
men hvad för sol omöjligt är, det möjligt är för — Gud!"
"Mitt barn, mitt barn! Det ljusnar till... Så vill jag hoppas än.
Och bed du ömt för stackars far vår Far i himmelen!
Törhända så från rusets eld, från krogens afgrundsbrand
i kväll jag blef för alltid ryckt af menlös barnahand"...
— 62 —
