Sida:Blå oktober.djvu/66

Se'n allt vardt svart och idel ödslighet.
Och, gränslöst kvald, jag nu blott gränser vet,
där alla stigar slingra utan slut,
men ingen för ur labyrinten ut.

Jag löpte löftens väg och läkdoms gång,
förbannelsernas stig jag genomsprång,
och förebråelsernas led jag smög;
men ack, hvarenda om en utgång ljög.

Alltjämt förtviflan så mig inneslöt,
och ingen ljusning genom mörkret bröt.
På knä jag dignar, fast till hopplös bön:
då göra knäppta händer sällsamt rön.

Ett hvalf så lågt, att de ej märkt det förr,
vid deras matta fall slår upp en dörr;
och ljusa minnen strömma då mig mot
och dämpa genast hemska rösters hot.

För hvarje ljusbild, som min själ förnam,
kröp jag på knä i hvalfvet längre fram:
det bilder var från trygga barnadar,
då Himlen än i hjärtat bodde kvar —

— 66 —