Den här sidan har korrekturlästs
Ej sol, ej måne skiner där,
och dag ej växling lider;
ty själfva Kärleken det är,
som purpurskimret sprider.
Och ingen skugga, ingen nöd
sig in i glansen mänger,
och fjärran är all lustas glöd,
och sveket dit ej tränger.
Ja, synden där har intet hem,
och döden där ej landar;
ty själfver Gud skall bo med dem,
de frälste mänskoandar.
Där är ej suck, där är ej rop,
ej värk, ej kval som sårar;
ty Gud från de förgråtnes hop
har torkat alla tårar.
Från Guds och Lammets tron en flod
med lifsens vatten faller:
dess våg är klar som en klenod,
dess droppar som kristaller;
all sanningstörst sig släcker där,
allt dunkel där sig löser,
och hvarje flämtande begär
sin dryck för intet öser.
— 72 —
