130
— Dove sono i scavati, frågade jag en pojke, i
det jag räckte honom en slant.
— Andate su, exellensa!
— Skall jag gå upp?
— Si, signor . . . qua sopra.
Han pekade på höjden, dit jag sett de promenerande rikta sina steg.
— Men det är omöjligt, tänkte jag. Pompeji ligger ju begrafvet under aska och lava. Man måste då naturligtvis stiga ned för att se uppgräfningarne. Rom har ej blifvit begrafvet genom en vulkans utbrott, och likväl ligger den gamla marken flera famnar under den nuvarande. Kanske vill man inbilla mig att Pompeji flutit ofvanpå lavaströmmarne och att det nya Pompeji är bygdt under det gamla. Här måste finnas en nedgång.
Någon sådan fann jag dock icke, utan måste resignera mig att klifva uppför en ganska ansenlig höjd för att få se den »underjordiska» staden.
Efter att ha passerat några vinplanteringar, genom hvilka gångstigen slingrade sig, befann jag mig helt oförväntadt på en öppen plats, som erbjöd mig en så imposant anblick att jag ej kunde återhålla ett utrop af bestörtning.
Det var Pompejis forum.
Betäckta portiker, bestående af marmorkolonner med stora och eleganta terrasser, ämnade till promenad, omgåfvo på tre sidor ett aflångt torg, hvarifrån flera gator utgrenade sig, flankerade med tempel, palatser och enskilta hus. Midt emot mig reste sig tvänne triumfbågar; på sidorna lågo en mängd tempel med sina kolonner, altaren och piedestaler. På ett ställe tycktes portiken vara under reparation. Man syntes vara sysselsatt med att ändra dess arkitektyr och förvandla arkaderna till en dorisk kolonnad med pelare, dels murade af tegel, dels af travertin. Några piedestaler fyllde platserna mellan kolonnerna, färdiga att emottaga statyerna af
