XII
modershjertats ömhet, målet för en lång framtids förhoppningar, hyilka nu på en gång stupat i en 23-årig ynglings graf!
Och Edvard Flygare var icke en vanlig yngling, liksom hans honom öfverlefvande förkrossade moder, Emilie Carlén, icke är — på hufvudets vägnar — en vanlig qvinna. Europa har redan på flera språk tillegnat sig hennes litterära arbeten. Genom anlag och tycke lofvade Edvard, frukten af hennes föregående, af döden upplösta äktenskap, att träda i dessa sin moders fotspår. Hans första fjät på författarebanan saknade icke framgång. De sista återfinnas i ”Miniaturalmanachan” och ”Svea” för 1853, i den förra det lilla oskuldsfulla utkastet Marionetterna, i den sednare Grunddragen af målare- och bildhuggarekonstens historia i Sverge. Om hans snille ännu kunde sägas vara i sin knoppning, stod deremot hans vackra, starka och fasta karakter redan i full blomma. Författarinnan — som sådan utan fåfänga — hade fästat moderns hela högmod vid sonen och hans lycka. Sedan han skänkt henne den stolta glädjen att med egna ögon se den filosofiska lagern viras kring hans tinning, beredde hon honom i vedergällning utvägar att bese främmande länder. I Paris, förströelsernas paradis, i det sköna Neapel, i Rom, i den eviga staden, hade han ännu tid och tankar för den älskade modern, för hennes make — i tillgifvenhet för Edvard snarare en broder än en stjuffader — för vänner och väninnor i hembygden, väninnor nemligen i ädel mening, ty intet oädelt slog någonsin rötter i Edvards själ. Bland dem alla utdelade han vid återkomsten till fäderneslandet minnen från sin långa färd — minnen egentligen värderika genom hans välmening och smak . . . numera dyrbara minnen af en för evigt försvunnen vän!
Med döden i faggorna, men mildhetens leende på sina läppar, återsåg ynglingen i somras sitt kära hem
