qvittrande, skulle jag kunnat tro mig i en ödemark, om jag ej öfverallt sett storartade spår af mensklig verksamhet.
Men dessa spår voro ruiner, och denna verksamhet hade upphört sedan årtusenden.
Å ömse sidor af vägen höjde sig en nästan oräknelig mängd af monumenter från de gamla romarnes tid — mest grafvar, men längre bort äfven ruiner af tempel och långa rader af brustna hvalfbågar, tillhörande de jättestora vattenledningarne.
Från denna dystra, högtidliga anblick af förödelse var det så mycket angenämare att vända ögonen bortåt bergen, hvilkas skarpa spetsar och grönskande sluttningar aftecknade sig med bestämda konturer mot den klara himmelen. Det lif, som öfvergifvit Campagnan, tycktes ha koncentrerat sig der: öfverallt bröt sig solljuset mot hvita leende villor, och här och der låg en liten stad vid sluttningen af ett berg eller ännu oftare på spetsen af någon brant klippa.
Luftens klarhet och den starka belysningen gjorde att jag tyckte mig vara helt nära målet af min vandring, men kartan rättade synsinnets misstag och påminde mig att jag hade ännu ett dussin italienska mil att tillryggalägga.
Ungefär 7 mil från Rom afbröts den appiska vägen helt hastigt: innan jag fästat någon uppmärksamhet dervid, hade den försvunnit undan mina fötter och gått att dölja sig under ett tjockt lager af jordgrus och stenar från ramlade byggnader.
Ett par tjog tröga arbetare voro sysselsatta med att uppgräfva den; men som jag hvarken ansåg det tjenligt att afvakta resultatet af detta arbete, som dessutom ej bedrefs med särdeles ifver, och ej heller tilltrodde mina fötter nog stor känslolöshet att kunna fortskaffa mig öfver ett fält besådt med skarpa småstenar och här och der fåradt af diken och grafvar, stannade jag och framtog min karta för att göra slut på min villrådighet.
