XIV
hafva i sig sjelfva ett betydligt värde, sådana de äro, men då man besinnar att de äro författade af en blott 23-årig yngling, vinna de ännu större märkvärdighet såsom prof på hvad han kunnat uträtta, om han fått lefva längre och samla mera erfarenhet. Visserligen ser man att stora fransyska mönster föresväfvat honom, men hvilken målare har sjelf blifvit mästare utan att förut efterbilda erkända föredömen! Han var mera fri och sjelfständig i sina arbeten, än någon annan författare vid hans ålder.
Det finnes många vittra verk som berömmas allmänt, men aldrig läsas, ty de äro tråkiga. Edvard Flygares stycken äro alldeles motsatsen: de väcka uppmärksamheten, roa och lifva; de skola bestämdt blifva mycket lästa, huru de än må bedömmas. Jag är öfvertygad att dessa skrifter skola ådagalägga att han var, icke som hans mera ytliga vänner trodde i hans lifstid, blott originel och kall, utan snillrik, innerlig, lifvad af stora tankar, varm för det goda, för friheten och äran. Hans reseskildringar äro korta men ovanliga. Han fäster sig icke slafviskt, såsom andra resebeskrifvare, vid sådant som står i deras ”guides”, såsom naturföremål, bygnader och konstalster, hvilka alla menniskor känna förut, utan han anmärker och skildrar med noggrannhet menniskor och deras lif samt sådant, som undfallit andra resandes ögon. Han nöjer sig icke att vara blott resebeskrifvare, utan blifver sedeskildrare och framställer scener ur sin främmande omgifning. Så borde alla resebeskrifningar göras. En sådan scen se vi i skizzen om Paris på Pantheon, en far och en son, hvilken sednare berömt sig sjelf såsom flitigt studerande
