8
den nyss nedskrifna perioden. Under hvarje veranda, utanför hvarje dörr någon huslig scen, otvunget öfverlemnad åt alla förbigåendes blickar.
En diligens förde mig inom ett par timmar till Lybeck. Den gamla hanseatiska staden var lika dyster som Trawemünde var leende; det kunde ej falla någon in att likna de gamla, mörka, spetsgaflade husen vid nürnbergska leksaker: allt bar prägeln af den fordna stränga, punktliga köpmanna-andan, bakom hvarje dammigt fönster anade man en grönmålad pulpet med sina aflånga kantors-böcker, ofantliga bläckhorn, linialer och gåspennor. De förbigående voro bestämdt utan undantag dryga köpmän, beskäftiga profryttare eller allvarsamma kontorister — ty i Lybeck är kontoristen ej såsom i Stockholm ett lejon af prima sort, hufvudsakligen skapad för maskrader och besök på utvärdshusen.
Från Lybeck till Hamburg förde mig en gammal forman, fullkomligt liknande dem, hvilka jag sett afbildade på porslins-piphufvuden i herr Tjäders tobakshandel. Bemälte forman underhöll mig på en något svårfattlig platt-tyska om vägens eländiga tillstånd för några år sedan, om de underbara förbättringar han sedan undergått, om Hamburgs glans och herrlighet, om nödvändigheten att stanna hvarje halftimma för att äta en smörgås med salt kött eller ost på och dricka ett glas af det suraste röda vin, som Tyskland frambringar. Såsom skäl för de oupphörliga dröjsmålen vid alla möjliga krogar och »kneipen» anförde han den höga accisen för matvaror, hvilken tvingade honom, som var bosatt i Hamburg, att såvidt möjligt var tillfredsställa sin hunger utom staden. Det var först sednare på qvällen, då det började mörkna, som han anförtrodde mig sin farhåga att vi ej skulle hinna fram förr än stadsportarne stängdes, i hvilket fall vi voro tvungna att tillbringa natten utanför Hamburgs murar.
Lyckligtvis undslapp jag ett så oblidt öde: vi hunno fram i god tid, och sedan jag högtidligen förklarat
