Grefve Hägerstjerna tryckte förtjust och smickrad
sin väns hand och reqvirerade champagne. Derefter tog
samtalet en annan vändning.
Jag gick hem, försänkt i djupa tankar. Det samtal, jag nyss åhört, hade ingifvit mig en plan att hämnas på grefven. Af gammalt kände jag hans fåfänga att vilja skryta med en politisk bildning, som han helt och hållet saknade. Det var detta jag byggde på.
Då jag kom hem, satte jag mig att författa en artikel i konservativ syftning, i hvilken jag behandlade samma ämne, som varit föremålet för Q's och Hägerstjernas samtal, och hvari jag på det bästa utstofferade grefvens argumenter. Jag satte signaturen H—a under artikeln och skickade den till herr Q.
Med brinnande nyfikenhet väntade jag nästa nummer af »Kräftan». Det kom och innehöll min artikel jemte några ord, i hvilka redaktionen förklarade sig fullkomligt instämma i de der uttalade åsigterna.
Uppmuntrad af denna framgång, insände jag till det liberala bladet »Den Radikale», som låg i ständig polemik med »Kräftan», en temligen matt kritik af min egen artikel. Denna gång signerade jag I.
Derpå inskickade jag till »Kräftan» ett svar på kritiken, i hvilket jag nedlade all min dialektiska förmåga, ehuru — som saken var sjuk — den opartiske lätt kunnat finna ihåligheten af räsonnemanget.
Denna artikel intogs ej blott i Kräftan, utan aftrycktes till och med i de flesta konservativa blad. Man undrade allmänt hvem författaren kunde vara.
Nu hade jag slutat de förberedande åtgärderna. Jag uppsökte dagen derpå grefve Hägerstjerna i hans våning vid Drottningatan.
Han tycktes något orolig, då jag kom.
— Herr grefve, sade jag, jag har en gammal räkning att uppgöra med er.
— Ni kan väl ej hysa något agg till mig för det