— Det är jag.
— Ni?
— Ja, jag. Men som de äro undertecknade med de första och sista bokstäfverna i ert namn, är det mera billigt att ni, på hvilken man redan gissat, äfven hädanefter får gälla som författaren. Och för att vara lugn att ej den verklige reklamerar sin rätt, behöfver ni blott köpa af mig det der qvittot, i hvilket jag erkänner mig hafva remkrifvit artiklarne åt er.
Nu fattade grefven mitt förslag, och efter en stunds parlamenterande antog han det. Jag erhöll mina 200 b:ko i utbyte mot qvittot, sedan jag dock först högtidligen gifvit mitt ord att aldrig yppa verkliga förhållandet.
Några dagar sednare innehöll Posttidningen i en af sina fetstilar följande notis: »Författaren till de båda förtjenstfulla insända artiklarne i Kräftan lärer, enligt trovärdiga uppgifter, vara grefve Hägerstjerna».
Notisen aftrycktes i de flesta andra blad.
Under tiden hade jag oafbrutet varit sysselsatt med en grundlig vederläggning af de båda artiklarne. Som jag sjelf författat dem, var jag i stånd att klart och ovederläggligt framvisa alla felaktiga uppgifter, skenfagra skäl och skefva åsigter, som jag med flit inpassat i dem, ehuru insvepta i svassande fraser.
Jag sände artikeln till «Den Radikale». Den hade all åsyftad verkan, ty genom en förening af grundlig bevisning och skarp satir bragte den både de opartiska och skrattarne på »Den Radikales» sida. Grefven sökte att svara, men okunnig i ämnet och ej ens mäktig ett rent och klart språk, gjorde han ett jemmerligt fiasko; och ångrande att han, förledd af fåfänga, skrutit af författarskapet till de båda olycksbringande artiklarne, reste han tillbaka ned till sitt gods, efter att för alltid hafva tagit afsked af den politiska banan.
Dessförinnan hade han dock, väl ihågkommande att jag var upphofvet till hans förargelse — ehuru han
