EN FATTIG POET.
1.
Det finnes vissa scener och episoder, hvilka af ålder ansetts så karakteristiska för de länder, hvilka de tillhöra, att man med yttersta möda skulle kunna uppleta någon roman eller novell, der icke den mot det land, der händelsen försiggår, svarande målningen är på ett mer eller mindre lyckadt sätt inflätad. En tjurfäktning eller en autodafé, karnavalen eller ett litet väl konditioneradt röfvarband äro nödvändiga ingredienser i en något så när intressant spansk eller italiensk novell. Till och med den uppfinningsrike Dumas har icke försmått att i sin »Grefven af Monte Christo» använda både karnaval och banditer, då han för läsaren till Rom.
På samma sätt finnes för enskilta personligheter vissa så oföränderliga och bestående typer att de med skäl kunna kallas stereotyper. Hvem har väl t. ex. sett en förläst magister eller en fattig poet tecknad på mera än ett sätt?
Olyckligtvis börja dessa intressanta typer att försvinna, om ej ur romanens, åtminstone ur verklighetens verld: »man förläser sig ej mera, det bruktes blott i fordna dar», och sånggudinnornas dyrkare blifva med hvarje år allt färre till antalet. I stället för samlade dikter annonseras numera endast samlade smärre berättelser eller dylikt: poesien börjar gifva rum för prosan. Man har emellertid skäl att hoppas det »den fattige poeten» snart skall ersättas af en ny typ: »den fattige novellisten».
