— Ja, men nu är jag allvarsamt kär, det vill säga
kär i ett fruntimmer, med hvilket jag skulle önska
gitta mig.
— Nåväl, hvad kan jag göra dervid?
— Vänta! Ehuru jag har temligen stor framgång hos könet, är jag dock ingen musernas gunstling. Olyckan vill att min sköna är poetiskt stämd, och som det i öfvermorgon är hennes födelsedag . . .
— . . . önskar du att jag skall hjelpa dig med några verser.
— Alldeles.
— Och i hvilken genre skola de vara?
— En kärleksförklaring, likväl något beslöjad.
— Du bör dock gifva mig några upplysningar om föremålet.
— Hon är blondin och heter Elise. Mera behöfver du troligtvis ej veta.
— Nej, det är nog. Jag skall försöka att göra det bästa.
— När kan du få dem färdiga?
— Jag skall skicka dem till dig i morgon.
— Tack! Vid tillfälle kan du räkna på återtjenst.
De båda unga männen skildes åt för att gå hem och sofva den sömn, som endast ett godt samvete och en rundlig sexa kan skänka.
2.
Vadell hade ordentligt erhållit de begärda verserna, tillika med ett bref ifrån Sylvén, och hade behörigen aflemnat dem hos föremålet för sin kärlek, sedan han dock förut kopierat dem med sin vackraste stil på doftande, rosenfärgadt silkespapper.
Ett par minuter sedan Vadell aflägsnat sig, hade fru Elise P. ännu icke läst det papper, han lemnat henne.
