DEN TURKISKA AMBASSADÖREN.
Ett pensions-äfventyr.
1.
Vi befinna oss i ett lektionsrum i fru Stieglers uppfostringsanstalt för unga flickor.
På en upphöjd länstol sitter fru Stiegler sjelf, ett ståtligt fruntimmer genom sin vördnadsbjudande fyllighet och sina majestätiska åtbörder. Hon är sysselsatt med att bevaka sju eller åtta unga flickor, hviika hålla på med dels att, mer eller mindre lyckadt, kopiera diverse etyder med små kojor, hundar, träd och vallgossar, dels att läsa, dels att betrakta några här och der hängande kartor öfver åtskilliga europeiska länder.
På flickornas hållning och tystnad, under hvilken de dölja sina skalkaktiga upptåg, märker man att man är i högsta klassen. Icke dess mindre må man ingalunda föreställa sig att skämt och löje äro alldeles förvisade.
— Hvem är det som sjunger? frågade fru Stiegler i en ton, som hon sökte göra sträng. Det är väl Laura kan jag tro.
— Förlåt, jag glömde bort mig, svarade en intagande blondin, som knappast tycktes ha uppnått sitt sjuttonde år.
— Allting bör hafva sin tid, sade pensionsfrun docerande, rita sin tid och sjunga sin tid. Kom fram, Laura, Julie och Alfhild! Jag vill se ert arbete.
De tre unga flickorna, hvilka suttit tillsammans vid ett bord, reste sig upp och trädde fram till lärarinnan.
