Sida:Borta och Hemma.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

298


— Huru egenkära, sade Laura för sig sjelf, huru elaka de äro! Ack, om jag kunde förödmjuka dem . . . Jag förstår ej hvilken förändring försiggått inom mig, sedan jag sett den unge främlingen. Jag börjar tro att jag helst ville att han skulle älska mig ensam . . . Men tyst! Der kommer han tillbaka.

Det var verkligen Filip, som återvände för att utspela sista scenen i dramen.

— Sköna Laura, sade han, jag har smugit mig ifrån den efterhängsna hopen och uppsökt det ställe, dit mitt hjerta drager mig. Men ni är ensam . . . hvar äro edra vackra vänner?

— Jag vet icke.

— Är det väl min ankomst som förjagat dem?

— Det hafva de ej anförtrott mig.

— Men, min Gud, ni ser så nedslagen ut! Hvem har kunnat göra er ledsen? Väl icke era väninnor?

— Jo, just de.

— Det hade jag aldrig kunnat tro, när jag läste ert bref . . . Men hvilkendera? Icke kan det vara Alfhild med sitt utseende af oskyldig glädtighet.

— Ja, oskyldig som ett barn!

— Men ett förtjusande barn. Och Julie, som ser så mild och god ut?

— Ja, nog är hon en god flicka!

— Helt visst skolen j lätt försona er. Vi resa i morgon, om det behagar eder.

— Räkna ej på mig!

— Himmel, hvad hör jag!

— Ni kan resa med mamsellerna P.; jag har ej lust att blifva uppoffrad.

— Uppoffrad?

— Ja, Julie är ju så god och Alfhild så glad, att ni säkert blott af artighet skulle taga mig med er. Ni skulle älska endast dem . . .

— Åh, hvem har väl kunnat ingifva er den tanken?