298
— Huru egenkära, sade Laura för sig sjelf, huru
elaka de äro! Ack, om jag kunde förödmjuka dem . . .
Jag förstår ej hvilken förändring försiggått inom mig,
sedan jag sett den unge främlingen. Jag börjar tro
att jag helst ville att han skulle älska mig ensam . . . Men
tyst! Der kommer han tillbaka.
Det var verkligen Filip, som återvände för att utspela sista scenen i dramen.
— Sköna Laura, sade han, jag har smugit mig ifrån den efterhängsna hopen och uppsökt det ställe, dit mitt hjerta drager mig. Men ni är ensam . . . hvar äro edra vackra vänner?
— Jag vet icke.
— Är det väl min ankomst som förjagat dem?
— Det hafva de ej anförtrott mig.
— Men, min Gud, ni ser så nedslagen ut! Hvem har kunnat göra er ledsen? Väl icke era väninnor?
— Jo, just de.
— Det hade jag aldrig kunnat tro, när jag läste ert bref . . . Men hvilkendera? Icke kan det vara Alfhild med sitt utseende af oskyldig glädtighet.
— Ja, oskyldig som ett barn!
— Men ett förtjusande barn. Och Julie, som ser så mild och god ut?
— Ja, nog är hon en god flicka!
— Helt visst skolen j lätt försona er. Vi resa i morgon, om det behagar eder.
— Räkna ej på mig!
— Himmel, hvad hör jag!
— Ni kan resa med mamsellerna P.; jag har ej lust att blifva uppoffrad.
— Uppoffrad?
— Ja, Julie är ju så god och Alfhild så glad, att ni säkert blott af artighet skulle taga mig med er. Ni skulle älska endast dem . . .
— Åh, hvem har väl kunnat ingifva er den tanken?
