308
sammetskläderna, tvärstannade och ej på något vilkor ville åter träda i verksamhet.
— Se . . . pappa vill ej dansa mer! sade Ludvig.
— Men mamma dansar ännu . . . hon är lika liflig.
Så var verkligen förhållandet. Dockan i klädningen hoppade och svängde sig, lydande ståltrådens dragning, under det att dockan i sammetsjackan stod stel och orörlig oaktadt alla ryckningar.
— Det ser ut, sade lilla Augusta, alldeles som när mamma nyss ville ha pappa ut med sig och han inte ville.
— Ja, men jag tycker att det är obeskedligt af pappa . . . se så, dansa nu!
I detta ögonblick kom grosshandlaren, som åhört samtalet, fram och hjelpte, skrattande, dockorna till rätta. Medan de nu åter började hoppa och dansa till barnens förlustelse, sökte August upp sin lilla hustru, bad henne ödmjukt om förlåtelse och erkände att hennes nya klädning var ett mästerstycke af smak.
— Nå, hur kom du att bli hygglig igen? frågade frun leende. Jag började misströsta om dig.
— Jag fick se ett par marionetter, som visade mig hur löjlig en trumpen man ser ut bredvid en söt och glad hustru.
— Gud välsigna de marionetterna! Jag tror jag får köpa hem ett par för möjligt behof.
— Åh nej, var lugn . . . det skall ej mera behöfvas.
