32
V.
Min vän Poliveau. Palais Royal. Hvad jag erhöll i stället för de utlofvade historiska anekdoterna.
När jag kom till Paris, voro föreläsningarne ännu icke började, och de började ej förrän i samma vecka då jag första gången lemnade Frankrikes hufvudstad; men detta hindrade mig icke att göra täta promenader i Quartier Latin, ströfva omkring det gamla Sorbonne och spatsera i Luxembourgs-trädgården samt då och då förfriska mig på något student-kafé eller läsa tidningarne i ett çabinet de lecture. Härigenom träffade jag ofta studenter, med hvilka jag kom i samspråk, och med ett par blef jag innan kort närmare bekant. Den, hvars bekantskap i alla hänseenden blef angenämast för mig, var en medicine studiosus, som i andra person tilltalades med ett höfligt monsieur Poliveau, men i tredje person af sina vänner vanligen benämndes le gros Poliveau eller ce diable de Poliveau.
Det var en stor groft byggd ung man, född i södra Frankrike, men som från sina tidigaste år vistats i Paris. De glödande ögonen, de lifliga gesterna, det tätkrusiga svarta håret och en knappast märkbar egenhet i accenten förrådde dock ännu hans sydländska ursprung. Mans egendomliga ansigte uttryckte den underligaste blandning af snille och sinnlighet, fast vilja och lättsinnig likgiltighet, slughet och godmodighet. Skarp och bitande, sade han mig minst tio gånger om dagen saker, som jag ej skulle kunnat förlåta, om de ej varit så qvicka och glada i all sin oförskämdhet och om jag ej vetat
