Men hvilken annan stad än Rom har så djupt
och storartadt intresse att erbjuda åt vandraren! Jag
har hört personer, som i tjogtals år vistats der och
nästan dagligen varit ute för att beundra och studera,
försäkra mig att ännu mycket återstod, som förtjenade
att ses. Man skulle ej tro det, om icke så många
öfverensstämde i detta yttrande.
Men må man betänka att Rom inom sina murar innesluter lika många kyrkor som dagar i året och att af dessa kyrkor ingen enda finnes, som ej eger något anmärkningsvärdt konstalster, hvaremot de flesta gömma rika konstskatter i sina kapeller! Och alla dessa palatser med sina samlingar, af hvilka ett enda rum uppväger ett helt museum, med sina praktfulla fasader och borggårdar, arkader och portiker! Och alla dessa fontäner med deras sinnrika omvexling i gruppering och form! Hvarje fläck, hvarje punkt visar för den uppmärksamma blicken någon dold skönhet, erinrar om någon förfluten händelse. Öfverallt ruiner, med hvilka verldens historia är sammanknippad, ruiner, der hvarje sten ger ett ämne till betraktelse icke blott för antiqvarien och konstnären, utan äfven för historieskrifvaren, filosofen, poeten, ja, hvarje tänkande menniska.
Jag vill icke neka att man i Rom genom detta ständiga betraktande och reflekterande lätt kan gå till öfverdrift, särdeles om man har någon fallenhet för ett stilla och kontemplerande lif. Man blir också smittad af infödingarnes indolens och tröghet. Jag har sett mången sittande på något nedfallet stenblock i Coliseum eller i Constantins basilika uppmärksamt betraktande jorden framför sig, likasom vore den en af Rafaels taflor eller någon antik basrelief. I allmänhet märker man huru dylika personer länge betrakta hvarje nytt föremål, endast småningom flytta blicken från en punkt till en annan och förlänga åskådningens njutning ända till det otroliga. Det är samma fenomen som observeras hos gastronomen. Man kunde göra den
