hus, en osteria, en kyrka eller en villa — ty många villor ligga här inom stadens murar.
Då man går framåt de djupa hålvägarne, som leda fram i dessa trakter mellan täta häckar af höga buskväxter, när man ser sig sjelf ensam på vägen och tystnaden sällan afbrytes af något aflägset ljud, kan man väl ej annat än tro sig vara långt ute på landet med flera mil till närmaste stad. Om man då efter en half eller hel timmas vandring stöter på en hög mur med sin krenelering och sina skottgluggar, vakttorn och väldiga portar, framför hvilka en skara soldater göra vakt eller ligga utsträckta i solskenet, händer det väl någon gång att man med en viss förvåning ser sig om efter en stad, som de der murarna skydda. Och är lyckan god, torde man då upptäcka långt bortom de ödsliga vinfälten en väldig kupol eller ett af dessa fyrkantiga torn, hvarpå Rom är så rikt, höjande sig öfver de mellanliggande föremålen.
Åt norra sidan af staden tyckes allt dess lif vara sammandraget. Från piazza del Popolo, som ligger längst i norr, utgrena sig trenne långa gator, hvilka liksom utgöra Roms pulsådror. De bilda med hvarandra en mycket spetsig vinkel och omfatta derföre i sin början föga rymd, inom hvilken dock en så mycket större liflighet herrskar. Der via Condotti skär de tre gatorna, vinkelrät mot den mellersta af dem, har lifvet och rörelsen sin kulmination. Ju mera de trenne gatorna sedan skilja sig från hvarandra och innesluta större rymd, desto trängre och krokigare bli de mellanliggande gränderna, desto dystrare och öfvergifnare qvarteren.
Der il Corso slutar upphör allt lif. Man kommer först till ruinerna, till Forum och Colosseum, sedan vidtaga vinfält och trädgårdar. Öster om via Babuino och dess fortsättningar är det på samma sätt. Vester om via di Ripetta flyter Tibern, på hvars andra strand Peterskyrkan, Vatikanen och S:t Angelo trängas högst upp i norr, under det att blott några få förfallna hus
