ställning, borde tänka att menniskorna äro bra underliga och elaka djur.
— Det är troligt . . . men sedan?
— Sedan, signora, vände min snillrike landsman sin uppmärksamhet på sjelfva kupolen. Under det han beundrade dess majestätiska form, kom han att erinra sig ett af Diderots bref till mademoiselle Voland, der det är fråga om detta Michel Angelos arkitektoniska mästerverk. Känner ni detta bref, madame?
— Ni glömmer, svarade matronan med ett sötsurt leende, ty frågan ställdes till henne, ni glömmer att kyrkan förbjuder oss en så gudlös lektyr.
— Det är skada . . . I sitt bref behandlar den store encyklopedisten läran om medfödda idéer och deras utvecklande genom erfarenheten, och han nedlägger deri lika mycket djup och kraft för att några ögonblick roa sin älskarinna som om det varit fråga att försvara en filosofisk sats mot den Holbachska skolans alla tänkare. För att utveckla huru han tänker sig snillets verksamhet och de medfödda idéernas kombinationer, påstår Diderot att Michel Angelo, under det han endast tänkte att gifva kupolen den möjligast vackra hvälfning, på samma gång, så att säga, ofrivilligt fann den mest solida kroklinia. Stödjande sig på detta exempel, låter Diderot sig hänföras af sin fantasi och bygger ett helt system, som söker bevisa den innerliga harmonien mellan lagarne för det sköna och det solida — en harmoni, genom hvilken ensamt det skönaste mästerverk inom arkitekturen på samma gång kan vara det mest varaktiga.
— Allt detta är mycket bra, vackert och rätt, sade den unga romarinnan. Men hvart tog då Paul de Mussets händelse vägen?
— Händelsen . . . ah . . . sjelfva händelsen . . . den bestod i upptäckten af att Diderots resonnemang, om det än var vackert, alldeles icke var sant. Sedan Musset vandrat omkring öfverallt och klifvit upp och ned i
