90
pipkråset och armmuddarna. Naturligtvis blef den första förmiddagen allvarlig nog, och de båda damerna talade länge om döden, jordelifvets sorger och alltings förgänglighet.
Men plötsligt började moster Olivias mun att dragas till något, som liknade ett leende, och en munter glimt lyste upp hennes tårögda ansikte. Förtroligt lutad fram öfver kaffebrickan, hviskade hon följande:
— Men aldrig kan jag ändå glömma, hur salig Jakob dog. Det var sista dagen han lefde. Då satte han sig upp i sängen och ropade mig till sig. Och som jag kom fram, tog han om mig och kramade mig, så jag satt som i ett skrufstäd. Och jag visste inte hvad jag skulle ; tänka om gubben. »Herre Gud, Jakob,» sa jag, »hvad är det åt dig? Vi är ju gamla människor.» Därmed släppte han mig och föll pladask tillbaka mot kudden. Och kan syster tänka sig — när jag då såg närmare på honom, var han död.
Det var icke utan, att änketårarna hade blandats med skratt vid denna historia, ett dämpadt skratt vid minnet af ungdomens och kärlekens i nöjen. Muntert som gamle Jakob lefvat hade han dött. Men hur historien egentligen hade blifvit bekant, var hela släkten en gåta. Ty öfverstinnan på Bytofta hade heligt lofvat, att
