89
sitt lynne hade hon vetat behålla, och detta kunde icke ens kufvas af de långa vintrarnas enformighet, då hon brukade sitta ensam på Torp, sedan mannen dött och sönerna länge sedan flugit ur boet. Gråta och skratta kunde hon som förr, och när hon blef rörd, tillrade tårarna utför hennes feta kinder och ned på de hvitstärkta mössbanden. Men skrattade hon, då gungade formligen hela hennes enorma kroppshydda som ett haf i storm, och skrattet slutade gärna med, att tårarna äfven då började rinna.
Om denna praktfulla gamla dam berättades emellertid en historia, hvilken först hade hviskats fram bland släktens kvinnliga medlemmar, därefter i en förtrolig stund af någon bland de äldre gifta fruarna berättats för hennes man samt på detta sätt slutligen funnit vägen till herrkretsarna.
Historien var den, att moster Olivia kom till sin bästa väninna gamla öfverstinnan på Bytofta, hvilken var en munter fru som hon själf, och äfven hon känd för att icke skräda orden. Hon kom mellan nyåret och trettondagen, som hennes vana var, och gamle Jakob Krabbe hade dött på senhösten. Han dog af slag, som naturligt var, tung och ovig som han blifvit på gamla dagar. I änkedok och full sorgdräkt kom moster Olivia och hade icke en gång aflagt det hvita
