92
bra och aldrig stack under stol med, hvad hon tyckte. Det andra hviskade i vråarna, det sade hon högt och väjde inte ens för att låta vederbörande höra sin mening midt i ansiktet. Sådant gjorde moster Olivia alls icke för att förbättra världen eller människorna omkring sig. Därtill var hon alldeles för klok. Hon gjorde sådant helt enkelt för sitt eget nöje och emedan det roade henne. Om världen omkring henne var god eller dålig, bekom henne inte alls. Men det var hennes lust att genomhyfla en syndare och se, hur han vred sig under hennes muntra och skarpa sanningar. Aldrig pärlade orden lättare än då ur hennes mun, och aldrig var hennes skratt mera smittande och i grunden godsint.
Sådan var moster Olivia. Hon var dessutom en dundergumma i allt hvad hushållsgöromål heter. Som hon kunde ingen brygga öl eller punsch, stöpa talgljus eller sköta om ett hushåll i slakttiden. I alla frågor, som rörde bak eller syltning, var hon ett orakel, och hennes likörer af plommon eller rönnbär voro vida berömda. Det var en stor och eftersökt grace, när hon före de stora högtiderna ville göra besök hos någon af släkten och förestå sysslorna. Då fanns ingen husmor som hon, och inte heller var det värdt för någon, hvem det vara månde,
