93
att då lägga sin näsa vare sig i baktråget eller bryggkitteln. Henne visade moster Olivia snart, hvar David köpte ölet.
Ett orakel var hon äfven i mycket annat. Hon kunde koppa och slå åder, lägga på blodiglar, sköta sår och spjälka benbrott. »Vore det inte för att jag inte vill gå socknens barnmorska i handteringen, kunde jag nog gå i land med barnsängar också,» brukade moster Olivia säga. »Mina egna har då alltid gått som en dans.» Dessutom kunde hon spå i kaffe och kort. Men den konsten idkade hon ogärna och i hemlighet. Ty som hon själf uttryckte saken: »Prästen har nog ett och annat att säga om moster Olivia ändå, utan att hon också skulle idka trolldom och häxeri och kanske få stå kyrkoplikt på gamla dagar.» Men stod hon på spänd fot med prästerskapet, så stod moster Olivia i stället i så mycket bättre vänskapsförhållande till doktor Roeler på Korsberga. Om honom hade hon endast goda ord att säga, men så hade doktorn också mera än en gång hänvisat svårläkta sårpatienter till den läkekunniga änkefru Krabbe på Torp.
Ja, sådan var moster Olivia, och det är gifvet, att en dylik person kunde hvarken förbigås eller glömmas af släktingarna. Ingen önskade heller sådant, ty hvar hon kom, följde henne
