102
genom rummet, följd af Nils Göran, hvilken gick vid hennes sida, lång och en smula krökt af vanan att ständigt böja sig ned för att lättare kunna höra och tala med hustrun. Brite måste le, när hon såg, med hvilken förbittrad rodnad Erling mottog fasterns tillrättavisning.
När dörren stängts efter de båda gästerna, drog majoren djupt efter andan och utbrast:
— Nå, i dag gick det ju bra.
— Åja, svarade Brite i samma ton. Musiken är en god afledare. Den tämjer henne.
— Men inte dig, tycks det, svarade majoren och kysste sin hustru.
Musiken kunde emellertid icke ständigt tillgripas och söndagen, som kom, blef lång.
Hvardagarna voro bättre, men långsamma nog ändå, och värst var det för Brite, när herrarna både för- och eftermiddag lämnade damerna allena. Då sutto Brite och Mina Charlotta timme efter timme i den stora salongen. Mina Charlotta var rädd för drag och satt äfven sommartiden ogärna ute. Och då blef Brite ibland så beklämd, att hon kände sig nästan hysterisk. Men allra värst var det dock, när svägerskan föll på den idén att göra husvisitation, som Karl Henrik kallade det. En gång vid hvarje besök skulle detta gifvet ske. Då snokade Mina
