118
med rosor, hvilket stod midt på den bländhvita duken, bredde sig en mångfald af assietter, innehållande alla de otaliga små rätter, i hvilka korta Maries kokkonst kulminerade.
När assietterna afätna och högeligen gillade flyttats från bordet, då förde majoren den högra handen öfver sitt ansikte, som hade han velat dölja den belåtenhet, hvarmed han väntade på att höra Nils Göran gnägga. Detta var uttrycket för det skratt af belåtenhet, hvilket nu ovillkorligen måste undslippa brodern. Det kom också. Ty in bars ett fat, fylldt med kräftor. Och öfverraskningen var fullständig, därför att tiden för kräftor strängt taget icke var inne. Men hur det nu tillgått, hade de dock i hemlighet anskaffats. Stora som små humrar lågo de på det gamla blåa fatet af ostindiskt porslin, och fatet bars icke tillbaka, förrän bröderna fått beundra dess botten, där små näpna kinesiskor sutto snedögda under en spetsig pagod.
Och hur smakade icke det doftande rhenvinet på de lagom saltade kräftorna med sin tillsats af dill! Innan de visste ordet af, var flaskan tom och gaf plats för det dunkla chateauxvinet i den dammiga buteljen, där spindelväfven omsorgsfullt vårdats som vittne om varans ålder och värdighet. Detta vin var aftonens
