121
dem, och en hård man var han desslikes. Obekymrad om, hvad sönerna visste eller icke visste om hans privata lif, gick han sin väg fram. I flygelbyggningen lät han pojkarna bo. Och där sutto de vid boken och sina latinska krior eller ock spelade de schack och räf och hörde under de långa vinterkvällarna magistern läsa högt för dem gammal svensk poesi eller berätta om resor i främmande länder, dem magistern själf aldrig hade sett, länder, där man jagade lejon och red på elefanter, tämde vilda hästar och sköt rödskinn vid skenet af brinnande stockhus. Klädd i sin gamla slitna nattrock och med den långa pipan i handen, mindes de magistern gående fram och åter på golfvet, småmysande och berättande eller tigande och grubblande, ständigt öfvervakande sina pojkar. Under många år mindes de honom så, och det de erfarit af ömhet och godhet i barnaåren, därför kunde de tacka honom. Den största sorg, de i pojkåren erfarit, var, när han lämnade dem. En kulen vintermorgon med barmark och skarp frost hade detta skett, och i inspektorstrillan, som höll vid flygelbyggnaden under den stora kastanjen, satt magistern med ullschalen om halsen och de stora vantarna pådragna. Så länge pojkarna kunde se honom, hade han gråtit och snutit sig om hvartannat.
