120
kunde de tala eller tiga. Högtidligt utbragtes de frånvarandes skål, och Nils Göran var så upprymd, att han citerade fru Lenngren: »Min hustrus skål för det hon ej är här», hvari Karl Henrik med lagom hjärtlighet instämde. Och nu kommo minnena fram.
Inom dem lefde det gamla Björknäs upp och deras egen ungdom med det. Om fadern begynte de att tala, fadern, sådan de mindes honom efter moderns död. Af modern själf hade Karl Henrik blott ett svagt minne, Nils Göran, som var den yngre, mindes henne icke alls. Tung skulle deras ungdom synts för hvem som sett den eller hörde den skildras. För dem själfva var den full af muntra minnen, färgad som den var af den makt, hvilken förnyar lifvet. Som i ett oåtkomligt fjärran hade fadern stått för deras barnaögon. Främmande hade besörjt deras uppfostran. Endast vid högtidliga tillfällen kallade salig brukspatronen sina söner till samtal. När sådant skedde, var det för att gifva dem förmaningar, uttala sitt missnöje eller meddela dem sin vilja. Ingen mer än Karl Henrik hade någonsin ostraffadt trotsat den, och äfven han hade till sist bränt fingrarna på trotset. Småleende påminde de hvarandra om, hur de fruktat dylika tête-à-têter. En hård fader hade den gamle varit