Hoppa till innehållet

Sida:Bröderna Mörk.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

124

Intet af dessa minnen, ej ens det dystraste, hade längre någon brodd. Fångade voro de af det fabelskimmer, som barndomens minnen få, äfven de svartaste. Ej heller föll ens ett hårdt ord om fadern emellan dem. Till och med majoren, som lefvat i delo med den gamle långt före myndighetsåldern, hade glömt hvarje agg. För de båda bröderna var fadern en människa, hvilken haft sina fel, han som andra. Dem hade döden bragt i förgätenhet. För dem var han nu och alltid fadern, som stod öfver lof och tadel, fadern, hvilken gifvit dem lifvet och hvilken de voro pliktiga att vörda, fadern, till hvilken de ännu sågo upp som till den, hvilken lefvat länge före dem och hvilkens namn de äfven nu nämnde, endast varsamt och med respekt.

Ej ens som barn hade de egentligen underkastat denne fader någon granskning. Om han gjorde det ondt var eller ej, tillkom Gud att döma, icke hans barn. Hade de någon gång i tysthet dömt honom, tego de helst med sådant. Och så mycket mera gladdes de, när han någon gång kallade dem till sig, som om ingenting händt, och visade dem godhet. En skicklig ryttare var han, och aldrig hade majoren känt sig stoltare, än när han som gosse första gången befanns värdig och färdig att vid faderns sida spränga fram öfver gär-