133
— Vi hade roligt i går, Karl Henrik. Sådana dagar äro goda att minnas ibland.
Som en varm ström sköt vid dessa ord upp inom Karl Henrik. Hans misstämning var som bortblåst. Tyst nickade han emot brodern, väntande på hvad som komma skulle. Och då Nils Göran ingenting mera tillade, fortsatte i stället majoren samtalet.
— Det förefaller mig ibland, sade han, som om hela lifvet vore ingenting annat än en cirkelgång tillbaka till början. Allt hvad man upplefvat under mellantiden, kärlek, lycka, strider, hem, barn — alltsammans försvinner en gång. Kvar står det, hvilket våra ögon först mötte.
Nils Göran smålog en smula sarkastiskt.
— Och ändå göra vi så mycket väsen af oss hvar på sitt håll, sade han.
— Jaja, sade Karl Henrik. Vi göra väsen af oss i lifvet. Och jag är nog inte den, som väsnats minst. På sin tid ville jag bort från hemmet därför att — ja, därför att jag inte tålde att tyranniseras af far. Jag satte min vilja igenom, och jag blef fri. Sedan förstörde jag allt, hvad jag ägde och hade, och just då kom kärleken öfver mig. Hur jag redde mig då, kan jag efteråt inte ens säga. Jag vet det faktiskt inte. Hur jag öfver hufvud drog mig fram de första två
