134
åren af mitt äktenskap innan denna oförutsedda vändning i mitt öde kom, det är mig nu komplett obegripligt. Om du bad mig redogöra därför, skulle det vara mig platt omöjligt. Men ingenting af hvad som händt mig, tro mig, Nils Göran, ingenting betyder något för mig emot den känslan, att jorden, vid hvilken jag åter är bunden, den skulle jag aldrig ha lämnat. Att jag fått återvända dit, var den största lyckan af allt.
— Aktar du alltså förmögenheten för intet? afbröt honom Nils Göran.
— Det vill jag inte säga, kom det dröjande från Karl Henrik. Men jorden betyder för mig mer. Jag är född med skogen omkring mig, och där vill jag dö.
— Du tänkte inte så i din ungdom, anmärkte brodern.
— Nej, därför att då hade jag ingenting pröfvat. Jag hör till dem, som behöfva bränna sig först.
— Du menar, föll Nils Göran in, att jag hörde till dem, som icke ha behof af att bränna sig?
— Hur kommer du på en sådan tanke? frågade Karl Henrik förbluffad.
Det låg en skärpa i broderns ton, hvilken
