som hölle hans egen själ på att springa sönder i smulor. Och hvad brodern mera kunde komma att säga honom skulle efter detta fruktansvärda ögonblick endast komma att träffa den tomma luften.
Brukspatronen var för långt inne i sina egna tankar för att i detta ögonblick ens lägga märke till brodern. Det groll, på hvilket han länge burit, behärskade honom nu så helt, att han utanför detta ingenting hörde, såg eller förnam. Han blef därför helt häpen, när majoren plötsligt med en egendomligt låg stämma, i hvilken intet af rörelse kunde förnimmas, sade till honom:
— Det är alltså därför, att jag velat skänka dig pengar, som du fattat groll till mig?
Brukspatronens ansikte blef alldeles hvitt.
— Ja, svarade han mellan sammanbitna tänder.
— Jag trodde, att sådant gick an bröder emellan, fortfor majoren, fortfarande i samma låga ton. Att du kunde tillmäta penningen ett så afgörande värde, föll mig aldrig in. Eljest hade jag varit försiktigare.
När majoren uttalat dessa ord, var hans mening att gå, göra slut på detta samtal, som pinade honom. Hvarför skulle han försvara sig
10. — Geijerstam.
