Hoppa till innehållet

Sida:Bröderna Mörk.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

146

själf? Instinktlikt kände han, att på någon direkt beskyllning hade han icke att svara. I hvarje ord från brodern förnam han endast en antipati mot sin person, djupt rotad, fast, oresonlig och oåtkomlig för alla föreställningar eller skäl. Mot denna antipati kände han sig värnlös, som den människa är, hvilkens natur blott långsamt kan fatta, att lifvets starkaste lidelse måhända är hatet. Och dock gick han icke. Han kände icke ens, att han förnedrade sig själf genom att stanna. Han väntade blott i ett slags yrsel på, att brodern skulle kalla tillbaka, hvad han sagt, förklara sig, återgifva honom, hvad han förlorat. Det var, som kräfde han af Gud, att detta, som han innerst visste vara omöjligt, dock skulle ske.

Brukspatronen fortfor emellertid att tala, och han talade länge. Aldrig kunde majoren erinra sig, hvad Nils Göran då hade sagt. Det var minnen, hvilka de båda hade gemensamt, småsaker från deras barndom och ungdom, drag af Karl Henriks karaktär, handlingar, som han gjort, och uttryck, hvilka undfallit honom. Allt detta kombinerades, förstorades och förvanskades, bildande totalbilden af en mänsklig karrikatyr. Och Karl Henrik insåg, att denna vrångbild skulle föreställa honom själf, sådan de långa