148
det hans blick irrade från broderns ansikte och till Brite, sade han kort:
— Det är inte sant. Du vet bäst, att vi talat om helt annat.
— Jag ljuger aldrig, genmälde brukspatronen. Jag var verkligen i färd att begå en dumhet och därtill en kapital sådan. När detta briljanta samtal började, ämnade jag vända mig till min rike broder och anhålla om ett lån eller ditt namn som borgen.
— Det vet du, att jag aldrig skulle nekat dig.
— Därom vet jag ingenting, genmälde Nils Göran. För öfrigt behöfver du icke oroa dig. Pengarna ligga färdiga och vänta endast på min underskrift, hvilken dag som helst jag behagar antaga ett anbud, som blifvit mig gjordt.
Därmed gick brukspatronen med fasta steg ut ur rummet, och det enda, som efteråt förargade honom, var, att han för brodern blottat sin ekonomiska ställning. Sådant hörde icke till hans vanor, och att han talat som han gjort, berodde uteslutande därpå, att intet af hvad han kunnat säga, skulle sårat brodern så dödligt som dessa hans sista ord. Detta visste Nils Göran väl, och just därför hade han uttalat dem. Icke ett ögonblicks ånger kände han eljest öfver hvad han gjort. Ej heller föll det honom in, att hvad
