6
sig skogen svart. Däröfver färgas himlen ljust grön, darrande af soldagern, som försvunnit. Glider båten in i något af de många smala sunden, skymmer det kring den roende, och mot trädrötterna, som bara hänga ut öfver strandbrädden, gunga vågorna upp i svallning. Rundt omkring sofva då både skogen och sjön. Ur skymningen tränga hemlighetsfulla ljud från den aflägsna skogen, och framför båten höjer sig på tunga vingar en uppskrämd and. När därefter sjöns stora, halfljusa yta åter vidgar sig kring den roende, skymtar högst uppe på backen genom björkarna Kolsäters glanslösa, sofvande fönster. I cirkel genom de många sunden har båten gått.
En naturdyrkare måtte den man ha varit, hvilken en gång valde denna plats för att där bygga sitt herresäte. Och en naturdyrkare var väl också på sitt sätt Lars Germund Mörk. Han var nämligen den förste Mörk, som bebodde Kolsäter. Och att han där nedslog sina bopålar, sades bland annat hafva berott på, att han älskade vattnet i Lommen, därför att det var klart som Vätterns, men dock bjöd på ljumma sommarbad. Lars Germund Mörk hade nämligen tillbragt en god del af sitt lif i Frankrike, och bland hans trosartiklar var den, att Sverige, tack vare kylan, aldrig kunde kultiveras, att
