150
detta. Men ännu mera förvånad blef hon, när hennes blick föll på moster Olivia. Det var som om hela den gamla fruns person blifvit förändrad. Hennes uppsyn var mörk, och hon såg ut, som om hon blott med möda behärskade sin vrede.
— Jaså, det har händt nu ändtligen, sade hon kärtft.
— Hvilket?
— Det som jag alltid vetat skulle hända mellan de herrarna.
Brite såg häpen upp på moster Olivia. Men den gamla fortfor:
— Har man lefvat så länge som jag, då vet man något också. Du behöfver ingenting säga mig. Jag vet alltsammans ändå, och bättre än om jag hört det.
Moster Olivia var i fullt uppror. Hon reste sig upp från sin plats och knöt sin hvita, kraftiga hand, som om hon sett framför sig en fiende, hvilken hon önskade mörda.
— Jag ska säga dig, hur det är, Brite. Och jag skulle ha gjort det förr, om jag inte fruktat att stifta ondt. Ifrån den stund, som den där lilla varelsen med sina falska ögon och ojämna tänder kom för mina ögon, har jag vetat, hur detta skulle sluta. Det hade slutat så i alla fall. Ty Nils Göran är inte den, som kan bära, att
