162
mänsklig makt skulle under vanliga förhållanden ha förmått henne att ensam gå denna väg. Allting i mörkret skrämde henne, trädens dunkla konturer, nyponbuskarna, hvilka som fantastiska silhuetter sköto upp utmed vägkanten, själfva det långa, mörka perspektivet af träd — allt detta ingaf henne en ångest, hvilken hon aldrig kunde blifva kvitt. Värst var det, när ugglorna skreko i de gamla lindarna. Då isades allt blodet i hennes kropp, och gamla sägner om olycka och död vaknade inom henne.
Denna natt kände Brite intet af allt detta. Känslolös gick hon den långa allén fram och åter. Det var nästan, som skänkte mörkret med dess minnen af gammal skrämsel i hennes dåvarande upphetsning ett slags lugn. Till sist stod hon nere vid grinden igen och stirrade tanklös utåt vägen. Natten var mörk som i september, och omkring henne var naturen tyst som en död.
Då såg Brite plötsligt ett ljus röra sig ute på stora vägen. Långt borta blänkte det fram ur mörkret, och där skenet föll, blefvo buskar och träd synliga utmed vägen. Det blef som en lång ljus väg af föremål, hvilka blänkte fram ur mörkret för att i nästa ögonblick åter drunkna däri. Brite drog sig instinktlikt in i skuggan och
