163
tog icke sina ögon från ljusfläcken, hvilken gled fram utmed den mörka vägen. Det var, som utgick lif från denna ljusa punkt, hvilken hastigt kom närmare. I fantastisk dager dansade allt det fram, som nyss legat i mörker, träden, det breda, djupa diket, törnsnåren, tistlarna, stenpelarna på den långa bron, hvilken var lagd öfver kärret. Långt ut öfver gärdena darrade skimret från detta enda lilla ljus.
Till sist svängde vagnen upp i allén. Unghästarna ökade farten, och tätt utmed vägkanten, där Brite stod i skuggan, rullade vagnshjulen henne förbi. I det hastiga skenet från lyktorna kunde hon se, hur majoren samlade tyglarna i sin hand och manade på de ifriga djuren.
Med snabba steg gick Brite efter vagnen. Ropa eller gifva sig tillkänna hade hon icke förmått. Orolig som hon varit förut, kände hon sig ännu. Men en ny oro var den, hvilken nu fått makt med henne och påskyndade hennes steg.
Brite hann emellertid icke långt, innan majoren kom emot henne. Med snabba energiska steg kom han gående utför allén, och när de möttes, såg Brite, att han var ond.
— Jag kunde icke sitta i ro, sade hon. Jag var så rädd.
