165
och hade feber. Doktorn efterskickades, och när han, efter att ha undersökt patienten, kom ut till majoren i salongen, var han upprörd.
— Febern är ingenting, sade han hastigt. Den går snart öfver. Men din fru befinner sig i en ovanligt exalterad sinnesförfattning. I hennes tillstånd är sådant betänkligt.
— Hvad menar du med hennes tillstånd? utbröt majoren.
Doktorn tog häftigt ett steg tillbaka och stirrade häpen på majorens upprörda ansikte.
— Vet bror inte, att din hustru väntar ett barn? bröt han ut.
Doktor Roeler kunde aldrig förklara för sig själf, hur denna underrättelse i den grad kunde uppröra majoren. De båda herrarna voro umgängesvänner, och doktorn trodde sig känna sin granne. Men denna gång stod hans förstånd stilla. Ty blott i fattigmans hem, där tillkomsten af ett nytt barn kan betyda svält och nöd, hade han vid liknande tillfällen någon enstaka gång i en mans ansikte mött ett sådant uttryck af vild, obehärskad förtviflan som nu i majorens. Ur stånd att förklara detta sällsamma fenomen, uttömde sig doktorn i lugnande förklaringar.
Majoren tog emot dem, som om de varit talade för tomma luften. Knappt var doktorn
