164
Orden kommo andfådt, som ett försvar.
— Du borde ha sparat mig detta, var majorens enda svar. Vi ha haft skandaler nog här i huset ändå.
Tigande nådde de båda makarna hemmet. Brite tyckte sig känna något liknande en skugga, hvilken gick emellan dem och för alltid stängde vägen från mannens hjärta till hennes. Detta var värre, än hvad Brite någonsin fruktat. Det var döden själf. Först när de stodo ensamma i majorens rum, fick Brite mod att fråga honom:
— Hvad har du gjort så länge borta?
Om sig själf talade hon icke längre.
— Rumlat, svarade majoren kort.
Därefter återtog han plötsligt:
— Det var en kapital dumhet. Jag fann ingen glömska.
Brite betraktade ängsligt sin man och såg, att i hans hjärta fanns från detta nu ingen plats för henne. På dessa få dagar hade majorens anlete förändrats. Ögonen hade blifvit svårmodigare än förr, men hela ansiktsuttrycket var hårdare.
— Se inte på mig, som du gör nu, sade majoren plötsligt. Du får ge dig till tåls och vänta, ifall jag en dag kanske blir bättre.
Följande dag låg emellertid Brite till sängs
