V.
Daliorna gingo i blom och vissnade åter för
nattfrosten. Septemberstormarna sopade fram
genom de våta skogarna, hällregnet uppblötte
vägarna, och i parken hvirflade de smutsiga gula
bladen för blåst eller föllo, brutna af frosten,
sakta ned, täckande gräset med sin tunga,
fuktiga matta. När de klara oktobernätterna
kommit med kyla och frost, knastrade den som is
under de gåendes fötter. Redan i november föll
den första snön, svepande skog och mark i det
tunga, kyliga täcket, hvari vägar och stigar skuro
djupa spår, där slädarna pinglade fram eller
människofötter trampade. Julen kom och gick förbi.
Tystare än någon annan jul, man kunde minnas
under det nya herrskapets tid på Kolsäter, var
denna. Majoren gjorde sin sedvanliga stadsresa
vid jultiden och återkom en decemberkväll, när
blåsten hven genom skogarna, med släden full
