172
hon sin man i timtal sitta lutad öfver korten och lägga patience.
Sådana aftnar gjorde det Brite ondt om Erling, och en kväll, när gossen lämnat dem för att gå till hvila, vände sig Brite till mannen och sade:
— Hur mycket tror du, att Erling egentligen vet?
— Menar du om mitt tillstånd eller om ditt? svarade majoren hastigt.
— Jag menar mitt, svarade Brite lågt.
Majoren sköt med en otålig åtbörd ihop korten. Han ångrade de ord, han sagt. För att försvara sig själf, utbröt han:
— Det som händt mig, rör ju också honom. En gång skall ju också han få veta, att han tillhör en familj, som gått i sär.
Brite visste mycket väl, att mannens tankar under den senaste tiden icke sysslat med annat än detta. Fruktan för skvallrets tusen munnar var det, som marterade honom, pinan af att veta, att i hans och hans familjs öden skulle ovidkommande blicka in. Främmande ögon skulle sysselsätta sig med de angelägenheter, hvilka förut ägt den helgd, som endast fasta familjeband förmå att skänka. Öppet och klart skulle all världen kunna se, att bröderna Mörk icke längre
