173
höllo samman som förr. Och så smutsigt hade allt blifvit, att människorna skulle äga rätt att säga, att en lumpen arfsfråga hade skiljt dem åt.
Allt detta visste Brite väl, och mera för att skingra mannens tankar än för att själfva frågan egentligen längre intresserade henne, upprepade Brite den dock.
— Hvad vet jag? svarade majoren. Förmodligen förstår han ungefär alltsammans, om jag annars känner ungdomen rätt.
— Tror du inte, att det vore bra, om du ändå sade honom ett ord? fortfor Brite. Jag har kommit att tänka på detta nu, då han i alla fall snart fyller sitt trettonde år.
Majoren gjorde en grimas.
— Jag har motvilja mot att tala med min egen pojke om sådant, kom svaret.
— Men om du misstar dig, om han ingenting vet?
Majoren dröjde en stund med sitt svar.
— När behofvet infinner sig, reder han sig nog ur kärlekslabyrinten på egen hand, kom det till sist. Så gjorde jag.
Men Brite gaf icke tappt.
— Behöfs det icke en ledtråd för att reda sig ur en labyrint? invände hon.
