183
mot den kallblå himmelen. Enligt sin vana på dylika promenader gick majoren in för att förfriska sig med ett glas mjölk och ett par råa ägg och väckte genom sitt inträde stor bestörtning i den låga kojan. En ensam kvinna satt halfklädd på bädden därinne, och på spiseln brann eld. Majoren steg lugnt in och såg sig omkring.
— Hvar är din man? frågade han.
— Han gick för en stund sen, svarade kvinnan. Det är brådtom med kolena denna tid.
Därefter tände hon ett talgljus, hvilket hon ställde på bordet. Länge famlade hon med flintan, stålet och fnösket, innan hon fick eld.
Majoren smålog.
— Begagnar du inte svafvelstickor? frågade han. Eller hör du kanske till dem, hvilka svurit att aldrig tända eld annat än med flinta och stål?
— Nej, svarade kvinnan. Det är nog mest Anders, som vill ha det så.
— Han är ju så mycket äldre än jag, tillade hon liksom urskuldande.
Detta var nämligen en af de brännande frågorna i denna afsides bygd. Och många voro de, som behöllo det gamla stålet, därför att detta visste man vara nyttigt mot trolltyg, en egen-
