182
kvar på denna syndiga jord är ju allt, hvad vi innerst vill.
Därmed tog doktorn afsked och gick, lämnande Brite ensam.
Dessa goda råd hjälpte emellertid icke Brite, och att någon ville narra henne från att läsa i bibeln, fann hon syndigt. Svagare och svagare blef hon, och till sist började äfven majoren att smittas af hustruns ängslan.
När han mot morgonsidan en dag väcktes af den allmänna oro, hvilken plägar åtfölja ett barns födelse, förmådde han icke att stanna inne. Klädd i storstöflar och med bössan på axeln gick majoren den tidiga vintermorgonen skogsvägen fram, hvilken leder bort emot Korpvattnet. Djup och snöig var vägen, där han gick, och omkring honom var det jämnt och nätt så mycken dager, att han kunde urskilja vägen. Mörka och täta trängde sig snåren samman omkring honom, och hvart han såg, låg snön tät och hvit öfver vägar och träd.
När han gått vid pass en timme, började dagningen långsamt vinna seger öfver nattmörkret, och från ett torp i närheten gol en tupp. Majoren slog in på en trampad gångstig, hvilken ledde åt detta håll, och stod snart framför en stuga, ur hvilkens skorsten röken steg upp
