Sida:Bröderna Mörk.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

185

— Hur gammal är han?

— Det är en flicka, svarade kvinnan, och hon blef född i förra veckan.

— Det är tisdag i dag, tänkte majoren, och som om han offrat åt okända makter för sitt eget lugn, lade han en bankosedel på bordet och vände sig om för att gå.

Han hejdades af Saras röst, som sade:

— Det är för mycket rent. Det törs jag aldrig för Anders. Han blir aldrig god mer, om han tror, att jag begärt så mycket.

— Inte ens om han hör, att du fått det af mig? invände majoren.

Kvinnan skakade på hufvudet och såg fortfarande villrådig ut.

— Han säger, det är en skam för den fattige att ta emot, svarade hon.

Majoren tvekade ett ögonblick. Så frågade han plötsligt:

— Anders är ju god emot dig?

— Åja, svarade kvinnan med bortvänd blick. Men han är nu så mycket äldre.

Majoren stod stilla en stund och betraktade hustrun. Hon såg ung ut ännu, och intet hos henne röjde, att hon endast för några få dagar sedan födt ett barn.

— Du är en duktig kvinna, sade majoren.