186
Det har du alltid varit. Du minns nog att jag på sin tid varnade dig för Anders. Jag sa dig redan då, att han var för gammal för dig. Men nu har du tagit honom, och nu får du hålla ut. Hälsa honom du ifrån mig och säg honom, att sedeln får han af godt hjärta som hjälp till barnsölet.
Därmed böjde sig majoren ut genom den låga dörren och gick åter fram under furorna, hvilkas grenar hängde tunga af snö. Han gick förbi färska harspår utan att följa dem, öfver sitt hufvud hörde han tjäderns tunga vingslag, men han såg icke upp. Från gångstigen kom han ut på skogens smala körväg, hvilken ledde till bruket. Där var snön färgad svart af kolstybben, och bakom honom i skogen klingade bjällror. Kolkörarna var det, som kommo. I en lång rad skymtade hästar och lass under granarna, stora oformliga slädar, liknande små hus, ställda på medar, små, ruggiga hästar, hvilka gingo fram i sakta lunk, körda af lutande sotiga män, klädda i storstöflar och fårskinnspälsar, tungt trampande snön i takt med de pustande hästarna.
Majoren steg åt sidan i snön och lät tåget komma förbi. Bredvid hvarje kolryss, som passerade, gick en torpare, hvilken lyfte på mössan
