194
ord kom öfver hans läppar. Han skakade sakta på hufvudet och log.
— Hon repar sig nog, sade doktorn med ansträngning. Kroppens hälsa kan hon få tillbaka …
— Menar du, att Brite skulle förlora sitt förstånd?
— Hon har redan förlorat det, sade doktorn lågt.
Majoren ändrade icke plats. Han stod upprätt, och på hans ansikte syntes ingen annan förändring, än att ögonlocken blinkade tätt.
— Menar du, att hon skall sändas på ett hospital, sade han till sist.
— Det vore det bästa, genmälde doktorn.
— Aldrig, svarade majoren. Hör du, att jag säger dig det. Aldrig.
Han stod kvar i samma ställning, men ansiktet hvitnade långsamt.
— Aldrig gör jag mig henne och sorgen så billigt kvitt.
Doktorn försökte inga öfvertalningar. Skarpare än han trott vara möjligt, lyste majorens svårmodiga ögon emot honom. Plötsligt ryckte majoren till som hade han väckts ur en dvala, och i det han gick tvärs öfver golfvet, slog han
