195
i ett glas vatten åt sig och drack. Därefter satte han sig midt emot doktorn och sade:
— Hur kan detta ha kommit?
Doktorn drog upp sin röda sidennäsduk och snöt sig hårdt. Därpå tog han en pris ur den gamla silfverdosan och svarade:
— Något har händt. Något som hon ej kunnat tåla i det tillstånd hon var. Vet du något?
— Finns ingen annan förklaring? frågade majoren.
— Icke gärna, svarade doktorn. Hon var en sund och frisk kvinna. Något måste ha inträffat, som hon icke förmådde bära.
Långsamt fattade majoren innebörden af läkarens ord. I hans innersta ristade sig orden fast, brände sig in där, som hade man ritat dem i trä med ett glödgadt järn. Orden svedde svart inom honom och han förstod. Förstod att brodertvisten beröfvat honom mera än en broder. Mellan dem båda, hvilka hatat och tvistat, hade Brites själ klämts sönder. I detta ögonblick brann allt inom honom, förkolnades och blef till stoft. Den heta askan föll sakta och begrafde under sitt fallande stoft hvad han ägde dyrast, hustru, lycka och barn.
Mycket mera än detta förstod majoren. Men att en ny dag kunde randas efter sådant, förstod
